I en intervjusoffa hos Jenny Strömstedt någon gång 2013/2014, tror jag, berättade filmaren Linda Västrik om sitt liv hos pygmé-stammen Akka, djupt inne i Kongos regnskog. Akka folket lever ett hårt och fattigt liv givetvis. Det som gör livet hårt är trycket från omvärlden. Den rika regnskogen håller på att utarmas. Storväxta trycker på. Men stammen framhärdar ändå i sitt icke hierarkiska levnadssätt. Det var länge sedan jag såg intervjun men en sak slog mig. Män och kvinnor hos Akka är jämlikar.
Jag har för mig att Jenny, i intervjun, frågar om det inte förekommer våld emot kvinnor där. ”Jo, det är klart.” svarar Linda Västrik. Jenny frågar vidare något i stil med ”Vad gör kvinnorna då?” och får, som jag minns, till svar: ”Dom slår tillbaks såklart! Och jag lovar, dom slår hårt, det känns! De här kvinnorna är görstarka. Det skall kännas när man slår en kvinna.”
Den prisade dokumentärfilmen ”De dansande andarnas skog” är 104 minuter lång och handlar om livet i regnskogen. Så det här med våld emot kvinnor är bara mitt lilla perspektiv. Filmen beskriver nog snarast hur en liten grupp människor utan hierarkier samarbetar i en besvärlig omvärld. Akkafolket tyckte att den stora, klumpiga, bleka kvinnan var jättekonstig och helt oduglig – men rolig! Därför fick hon vara med i flera år.
I alla tider har män utövat våld emot andra svagare män, och emot kvinnor. Så har det varit – så är det – så kommer det att förbli. Och visst, en och annan kvinna har varit (och är) översittare fysiskt och psykiskt. Men en manlig motsvarande rörelse typ ROKS (riksorganisationen för kvinnorjourer) lär vi nog aldrig se.
Kvinnovåld är förfärligt. Fysiskt och psykiskt översitteri emot andra människor är förfärligt. Varför kränker alltför många män svagare människor i sin omgivning? Ett som är sant är att den som tar till våld emot t.ex. sin kvinna, begår ett rånöverfall, eller bara misshandlar någon okänd i största allmänhet, själv är svag och rädd – innerst inne. I förövarens ”affärside´” ingår att hitta någon som tycks vara svagare. Den rädde blir berusad av att få utöva makt. För den utsatte kan det tyckas omöjligt att försvara sig när makten tornar upp sig.
Kan en regelbunden kampsportsträning rädda oss i en sådan situation? Kanske. Chanserna lär öka om du tränar på att bli regelbundet överfallen. Svetten måste rinna! Den gamla beprövade ju-jutsumetodiken är således att upprepa olika rörelser så att de blir till reflexer. När makten tornar upp sig gör adrenalinpåslaget så att din kropp känns tung och trög. Din motorik försämras radikalt. Rädslan ger dig dessutom tunnelseende. Dina enda möjligheter blir att ge upp helt, fly om du kan, eller att bestämma dig för att göra motstånd. I det sista fallet är det till fördel om kroppen börjar röra sig automatiskt på kampens stigar. Improvisation kräver repetition.
Som Lisbeth Salander säger i boken ”Det som inte dödar oss”: ”Och om någon får för sig (…) då skall du slå tillbaka hårt och skoningslöst. Du ska sikta på deras svagaste punkt. Du ska bli som en krigare.”
Håkan Johansson
Strömstad
